Hejsan vänner! Nu har det varit ett tag sedan jag lämnade er i Målilla, så jag tänkte det blir dags med en liten uppdatering på hur det går för mig. Det hela började ju lite märkligt. Först fick jag pedalerna avtagna, och styret vridet. Sen blev jag visserligen inpackad i mjukt bubbelplast och paketpapper, det var ju alltid något. Den långa färden var som att gå i ide, mörkt och tryggt, och hela stora släkten var där också. Tror nog jag sov för det mesta, ibland blev det ju lite tråkigt.

Men sen äntligen öppnades container dörren, åh vad skönt det var med ljus och luft igen. Philip stod till och med och tog bilder när jag packades ut och kördes nerför rampen, då blev man ju lite stolt faktiskt.

Det här är baksidan, där de håller på att sätta in en hot tub i cederträ i verandan just nu, precis bakom trädet.

Jag rullades in i vardagsrummet med hela familjen, och där fick vi stå i någon vecka eller två tills de hade grävt sig ur det värsta i lådor och annat flyttgods. Intressant att se hur folk har det i sina hus, fast för min del föredrar jag nog att stå ute i vädret, eller ett garage för all del. Jag och syrran står och kollar på konst. Hon är ny i familjen, en halvelektrisk Pedal Assist-cykel. Väldig fart på tjejen ... vi får väl se hur länge det håller.

Tyvärr hade jag precis missat Portlands första årliga Tweed Ride, som April och Flip fick ta lånecyklar till. De här affischerna hängde i hela stan. Och här är ett Klipp på Youtube där man t.o.m. kan se April och Flip på slutet. Så här såg de ut till Tweed Riden, märkliga människor. Folk hade med sig allt möjligt, från unicycles och superlyxiga picnicks till småbarn. Men nästa år, då ska jag allt Tweeda, jag har en känsla av att jag kommer att vara en celebritet bland de mina. Under tiden har jag fått ett mycket fint stadigt hem i en grannes garage. Flip blev trött pa att bära upp mig i vardagsrummet och han är för rädd om mig for att låta mig stå ute. Det kan man ju förstå. De jobbar en hel del med huset, och det är en idel turer till järnhandeln och färgaffären.

Till jobbet åker vi utmed Willamette River på ungefär 20 minuter, väldigt fin cykelväg, och över en gammal järnbro som kan hissas upp när det kommer stora båtar. Portland ligger på bägge sidor av floden, med 13 broar som förbindelse, av vilka ungefär hälften kan fällas eller hissas upp.Här åker en lastpråm just genom den uppdragna Steel Bridge. Ibland tar vi en annan bro, Burnside Bridge, och förbi tågstationen. Det går flera tåglinjer genom Portland, så ibland kan man bli ordentligt försenad om man blir både “bridged” och “trained”.

Här är Flips nya jobb, helt ok ställe att stå på tycker jag. Och han verkar nöjd, säger att det går bra. Verkar lite överdrivet positiv ibland tycker jag, jag hoppas han inte blir mallig av sig på sin ålder. Här står jag med en kompis vid närmsta café, hon är där nästan varje dag. Många fina cyklar finns det här, ibland träffar man riktiga veteraner.

Det är generellt mycket cykling som gäller I Portland. Här finns cyklar i alla former och typer, från barnvagnscyklar till transportcyklar. Det har lett till en massa småföretag som handtillverkar cyklar, helt otroligt fina.

Här står April och intervjuar Joe Bike från Joebike.com. Det finns till och med cykelluffare här. De är i en helt annan klass än “normala” hemlösa. Kolla vad de är utrustade. Vi stannar till ibland, här ser ni Joan och Bear med sina cyklar.

Det här är ett av våra favoritlunchställen, ser ni mig, tredje från vänster? Och så ett av stans bästa sandwich ställen, med det poetiska namnet Meat, Cheese, Bread. Här har vi Hawthorne Boulevard, affärsgatan som ligger närmast hem.

Rätt mysig, med massvis med små butiker och cafér och bryggerier. Lokalbryggt öl och vin är stort här. Det finns även en hel subkultur med food carts, vissa av dem har helt otroligt bra mat. Ibland åker vi även downtown for lunch, det är bara några minuter. Nedan ser ni när jag står vid Pioneer Square (typ Kungsportsplatsen), näst intil bronsen “The Umbrella Man”.

Och så hem igen på kvällen. Floden kan vara så fin, så fin när det blir mörkt och stadssilhouetten är upplyst. För några veckor sedan blommade träden. Visst var det fint? Det här är parken precis utanför vårt hus.

Ja, det var nog allt jag har att berätta hittills. Jag trivs bra, det får jag säga. Fast det är klart ibland klämmer det ju till och man saknar Sverige. Er alla, Delsjörundan, cykelvägar med egen trottoarkant, det kan vara både det ena och det andra. Hej då, vi hörs, och kanske ses någon gång här i Bridgetown?
Kram, Pilen