Med ytterst olika fysiska förutsättningar – om än på identiska Pilencyklar – inledde fyra medelålders herrar prologen från Visby till Hoburgen på Gotlands sydligaste spets, en tur på omkring 10 mil. Den femte cyklisten ansluter i Målilla på måndag.

Nu skulle vi få svar på om Brooks sadelmakare kunde göra sadlar som också passar gotländska gubbrumpor, om tyska växelnavstillverkare fungerar för oss amatörer och om Pilencykeln är så fantastisk, balanserad och användarvänlig som utlovats?

Den eviga sydvästvinden var envist påträngande, men ganska mild denna morgon. Termometern varslade om vår och gummibussningar i cykelbyxorna fick göra nytta från första metern. Allt fungerade …

Det mest oroande under dagen var ett bloggmeddelande om att elitcyklisternas största problem inte är dopningskandalerna, utan de kan drabbas av impotens om de inte ser till att undvika de genitala domningarna. Våra pauser blev därmed noggrant inprickade när de första domningarna anades bakom gummibussningarna. Vad ska våra kära tycka om vi kommer hem och berättar om att impotens är något man får räkna med om man cyklar 350 mil till Gibraltar?

Efter ett vårdopp i sexgradig Östersjö är vi överens. Provresan är väl genomförd och med beröm godkänd. Nu bär det av.

Etapp 1 Oskarshamn – Trelleborg

Det blev en väldigt tidig start från Oskarshamn (7.15), då en trång husbil kändes – just det – för trång. Under en dimhöljd och nollgradig morgon klev vi upp på våra järnhästar och gav oss ut i en aldrig sinande timmertrafik, där timret kördes åt alla håll samtidigt. Ett par timmar senare nådde vi delmål ett, Pilenfabriken i Målilla. Efter att ha fyllt bilen med reservdelar for vi vidare till Älmhult där Ingvar Kamprad (utan att veta det) bjöd på dusch, ström och logi.

Tisdagens cyklade tog oss till Hörby i Skåne (10 mil) utan ett enda klagomål (nåja). Onsdagsmorgonen bjöd på skånsk medvind och riktiga motlut!, men vi hann till färjan…

Första cykelservicen är utförd – två varv på sadelskruven.

Etapp 2 Travemunde – Frankfurt

Den första tyska cykelturen togs längs Lubeck – Elbekanalen söderut mot, just det, Elbe. En fantastisk dag och kväll hos vår nyvunne vän Jurgen Holscht i Stelle, där han bjöd på bockwurst och logi. Allt under kontroll, tills vår gamla husbil på fredagsmorgonen vaknade hostande och genomförkyld, när de tyska traktorerna såg ut som formel 1 fordon gav vi upp, en hel fredag och 300 euro löste inte problemet mer än ett par timmar. På lördagseftermiddagen hittade vi Uwe Rogge i Steuerberg?

Han lovade att fixa bilen på måndagen. Så vi fick ägna helgen åt rundturer på cykel, fotbollsmatcher och att socialisera oss med Steuerbergarna. Eftersom Uwe gav ett säkert intryck så stack gänget iväg på cykel mot Minden i ösregn och en frisk och lycklig husbil kunde ansluta mot kvällen. Vi kärnkraftverket i Walde kom första punkteringen.

Pilencyklarna fick 40 mils vila medan vi tog igen de förlorade milen. Det är tidig här i Frankfurt, nu väntar cyklarna på att få ta oss till Rehndalen och mot kvällen till gränsen mot Frankrike.

Etapp 3 Frankfurt – Dole (Alsacedalen mot Lyon)

Cyklarna rullar trögt då vi hela tiden rullar uppströms, men de tar oss till franska gränsen med endast ett litet missöde då den svarta cykeln råkade landa på ett sönderslaget ölstop vid kärnkraftverket i Walde. När solen sjunker ser vi trikoloren i Strasbourg. Strasbourgs bjuder på regn men vi har paraplyer (vi har ju sett filmen, Paraplyerna i Strasbourg) och resan går vidare …

Tre dar längs Doubs flodfåra är perfekt. Näktergalar, björkar med musöron och till sist femtongradig försommar, kortbyxor och Cote du Rohne.

Torsdagen den 17 bjöd på den första olyckan då den lilla gröna inte kunde klara en skarp sväng på en grusväg – blodvite uppstod. Idag fick den lilla gröna åter uppsöka verkstaden då dess förare gömde att han hade en lös bläckfisk på pakethållaren. Fem minuter senare fann vi en Peugeotverkstadskille som löste problemet.

Det regnar igen, men cyklarna ler och lockar oss till nya strapatser.

Etapp 4 – Frankfurt – Dole (Alsacedalen mot Lyon)

Cyklarna rullar trögt då vi hela tiden rullar uppströms, men de tar oss till franska gränsen med endast ett litet missöde då den svarta cykeln råkade landa på ett sönderslaget ölstop vid kärnkraftverket i Walde. När solen sjunker ser vi trikoloren i Strasbourg. Strasbourgs bjuder på regn men vi har paraplyer och resan går vidare… Tre dar längs Doubs flodfåra är perfekt. Näktergalen, björkar med musöron och till sist femtongradig försommar, kortbyxor och Cote du Rhone.

Torsdagen den 17 bjöd på den första olyckan då den lilla gröna inte kunde klara en skarp sväng på en grusväg – blodvite uppstod. Idag fick den lilla gröna åter uppsöka verkstaden då dess förare gömde att han hade en lös bläckfisk på pakethållaren. Fem minuter senare fann vi en peugeotverkstadskille som löste problemet. Det regnar igen, men cyklarna ler och lockar oss till nya strapatser.

Etapp 5 – På väg mot Rhone

Fredagen den 18 bjöd på sol och regn, mycket regn. Men en regniga nätter avlöses av soliga dagar och vackra vyer. Solbelysta alptoppar, blommande syrener, gullvivor och kullerstenslagda bergsbyar. Den röda Pilen tröttande på det eviga plingandet och klockan måste demoteras. Regnet gör att alla Brookssadlar svankar som gamla nordsvenska märrar, men vad gör det.Söndagskvällen bjuder på två timmar utförsbacke till Rhone. I morgon är det en stilla tur mellan vinodlingarna. Cyklarna håller och njuter av att få en omgång fransk kedjeolja.

Etapp 6 – Mot Medelhavet och Spanien

Vi rullar medströms ända ner till Lyonbukten och premiärdopp i Medelhavet. Sommaren slår emot oss med full kraft, magnolian har blommat över, råg, vete och kornaxen är i det närmaste fullmogna. Innalles har vi nu haft tre bilhaverier, tre punkteringar och två växelnavshaverier, men allt ser ut att (läs: måste) lösa sig. Den spanska gränsen bjöd på serpentinvägar och ångest. Nu står backarna som spön i backen. Nu får bromsar och växlar på både Pilarna och Peugeoten bekänna färg. Pyreneerna och den underbart vackra Costa Bravakusten är ett minne blott. Nu väntar det spanska höglandet.

Etapp 7 – Barcelona i tårar

Men först mot Kataloniens huvudstad Barcelona som passerades i regn, och tårar då stadens stolthet gjorde ett enda misstag mot Man United i Ufeacupens semifinal och därmed var 0-1 förlusten ett faktum. Pilenriddarnas järnhästar rullar på problemfritt, trots att belastningen är maximal på både växlar och bromsar när en dagsetapp kan ha höjdskillnader på mellan 500 och 1000 meter. Hastighetsrekordet är nu över 65 km/tim och ettans växel är numera frekvent i bruk. Det spanska höglandet är betagande – både för kropp och själ.

Etapp 8 – Mot Malaga – utan bromsar

Nu bär det utför, ner mot Malaga och den spanska solkusten (30 grader varmt), fyra nakna gubbar på cyklar spanjorerna aldrig sett maken till inbjuder till nya möten, höjda ögonbryn och förstulna pekfingrar mot tinningen (sueco luntatico). Den 1-4 maj är helgdagar i Andalusien och vi hamnar på Fiesta dela Cruz, vi dricker vin och dansar flamenco med traditionellt utsmyckade senoras och senoritas .”Den gamla damen” (peugeoten) blir dock svartsjuk och lägger ner bromsförmågan i den sista serpentinbacken ner mot Rincon del a Victoria vid Medelhavskusten. Men som vanligt grinar turen oss i ansiktet mitt i oturen. Våra svenska vänner, Magnus och Lottie, plockar fram en spansk bildoktor och efter några timmar av sol och bad i Medelhavet har ”den gamla damen” fått nya bromsklossar och tar åter upp jakten på de undflyende Pilencyklarna, som nu endast är 15 mil från målet.

Ska hon hinna i kapp cyklarna före Gibraltar?

Etapp 9 – Målgång

Efter två dagars irrande på privata golfklubbar, återvändsgränder och sköna sandstränder nådde Pilens riddare Gibraltar den 6 maj klockan 17.00. Jubel, tårar och en märklig separationsångest följde.

Men vi klarade det – vi är framme! Pilencyklarna och deras riddare klarade provet.

Tomas Ardin den 7 maj 2008